Före detta tv-journalisten Elisabet Höglund går idag till hårt angrepp på användningen av sociala medier och menar att vi lägger så mycket tid på dessa medier att vi snart inte kan prata med varandra längre. Hon skriver:
”Många människor har på det här sättet alltmer kommit att leva i en pseudovärld, i en ny dimension, där det som händer på internet är viktigare än det som händer i den verklighet som fortfarande omger oss. Samtidigt som vi avskärmar oss från vår omgivning genom att ägna all uppmärksamhet åt det som händer på skärmen, letar vi hysteriskt och utskillningslöst efter nya kontakter, men inte i den fysiska verkligheten utan i cybervärlden. Det är en obegriplig – och tragisk – paradox.”
Men efter att ha börja läsa boken Cognitive Surplus av Clay Shirky skulle jag vilja använda ett av hans argument för att ge lite perspektiv på frågan. Shirky menar att det vi människor (läs: främst amerikaner) gjort under de senaste decennierna med all vår extra fritid är – att konsumera tv, dvs passivt, stillasittande konsumtion av massmedieinnehåll. Jämför man all den tid som fortfarande läggs på att titta på tv och den tid som lagts på att bygga upp Wikipedia, är den senare en försvinnande liten del.
I boken berättar Shirky om när han surnar till på en researcher på tv som trött kastar ur sig frågan ”hur kan folk lägga så mycket tid på sociala medier”, varpå han ryter ifrån och säger att ingen som jobbar på tv får ställa den frågan. Helt enkelt, tv-kanalerna har lagt beslag på miljarder timmar av våra liv varje år och om vi tar en del av denna tid till att faktiskt göra något mer aktivt, att producera och kommunicera istället för att bara konsumera, då är det väl bara bra.
Visst, det läggs betydligt mer tid på att hänga på Facebook och läsa bloggar än det läggs på att bygga upp Wikipedia, men lite perspektiv på frågan skulle inte skada. Om vi spenderar mindre tid på att leva i tv-kanalernas ”pseudovärld”, ja då är jag övertygad om att vi kommer kommunicera mer med varandra, inte mindre.
Fotnot: bild från http://www.informationisbeautiful.net/2010/cognitive-surplus-visualized/
Det är lite krokigt att ställa TV-tittande mot att delta i sociala medier. Viktigare än valet av media är vad man tittar på och vad man gör när man deltar i sociala medier. Tittar man på skräpteve? Ägnar man sig åt trams på sociala medier? Det finns dock en fråga på marginalen om proportioner, dvs hur mycket tittar man på TV, hur mycket tid spenderar man på Facebook? Där har Elisabeth en poäng, även om den inte är ny. Jag skrev 1995 en krönika på detta tema om Clifford Stolls bok ”Silicon Snake Oil – Second Thoughts On the Information Highway.”
Så här sa han i en intervju om sin bok:
”Det går inte att ha ett oändligt antal vänner. Jag kan bara ha ett litet antal vänner och jag vill att de ska vara värdefulla för mig. Jag vill träffa dem över en kopp kaffe och se deras ansikten. Jag vill inte gå till ett virtuellt kafé. jag vill ha riktigt kaffe på ett riktigt kafé och när någon ler mot mig vill jag inte att det ska vara med ett kolon följt av en parentes.”
Hej Hans,
En av mina poänger med att relatera användningen av sociala medier till tv-tittande är att det symboliserar förändringen i medielandskapet. Hur vi gått från att enbart passivt konsumera massmedier, till att även själva producera och använda dem för social interaktion.
När då en person från just tv-branschen går och likställer denna utveckling med något som ”minskar” interaktionen, då tror jag helt enkelt inte hon förstått hur många använder sociala medier idag. Vi som ser en stor nytta av dem i alla möjliga sammanhang, som kontaktskapare, som nyhetsförmedlare, som karriärinstrument etc. Jag tolkar hennes inlägg som en inspel från någon som inte hittat någon nytta med sociala medier och ser det mesta som nonsens.
I november var jag i Wien på en konferens och den första personen jag snubblade på på flygplatsen i Wien, var en person jag aldrig träffat, jag tror inte ens vi har kommenterat på varandras bloggar. Men vi är en del av samma community, som lyssnar på en viss podcast och vi är vänner på Facebook. När jag såg honom på flygplatsen visste jag direkt vem det var och vi började prata som om vi känt varandra i åratal. Det var en kontakt enkom sprungen ur sociala medier, så även hela Wien-resan. Ett litet bevis på hur små lösa kontakter kan utvecklas till så kallade riktiga vänner.
Hon har såklart en poäng i att överanvändning av sociala medier säkert kan gå ut över det sociala livet. Men så är det ju med allt.
En sund jämförelse tycker jag. Dessutom realtidsdiskuterar vi numera vårt tv-tittande – som i sig blivit mer socialt.