Jag tog mig tid att titta på SVT-dokumentären ”Du är googlad” igår och även om jag länge varit bekant med det mesta som diskuterades i programmet så var det ändå tankeväckande. Alla svenskar finns idag i någon form på nätet och det finns skäl att tänka igenom den information som visas om oss när man googlar våra namn. En slutsats i ”Du är googlad” är bland annat att den som tar makten över sin egen digitala identitet blir mycket mindre sårbar för negativa kommentarer och helt enkelt får fler möjligheter att påverka vilka träffar som syns i sökmotorerna.
För något år sedan så anmälde vi vår yngsta dotter till simskola och jag hade uppenbarligen inte riktigt läst igenom vad jag godkänt när vi anmälde henne. Bland annat hade jag gett simskolan tillåtelse att lägga upp hennes namn på webben, vilket man tydligen rutinmässigt gjorde med alla deltagare som godkände detta (medvetet eller omedvetet). När jag vid något tillfälle googlade hennes namn hittade jag listan med barn, alla i 4-5 årsåldern, på simskolans hemsida. Jag reagerade på att detta var helt onödigt och bad dem ta bort dotterns namn vilket de gjorde.
Vid ett annat tillfälle mejlade jag innebandyklubben som min son spelat i men slutat vara medlem i flera år tidigare. Hans namn stod nämligen med som en spelare i deras medlemsregister på webben och det var den första träff som kom upp när man sökte på hans namn. Inte för att det gjorde så mycket men jag tyckte att det var onödigt att klubben listade honom som spelare när han inte var det längre. Och klubben var inte särskilt hjälpsam heller och ansåg i vår initala korrespondens att ”det gick inte”. Men namnet togs till slut bort.
Med andra ord har jag redan börjat städa mina barns digitala närvaro. Och tittar man på hur vi syns på nätet i vår familj så är det inte så konstigt att jag syns överallt. Jag har varit aktiv på nätet i många år och jag ”äger” de fyra första träffarna i Google på mitt namn. Vårt efternamn är ganska ovanligt och det är bara 100 personer i Sverige utöver oss fem i familjen som stavar Kullin som vi gör. I kombination med våra förnamn har vi därför i princip helt unika namn. Inget av barnen, med undantag för en stängd Facebook-profil, har någon egen närvaro på nätet. De har alltså inte lagt upp någon information själva där deras namn förekommer och inte jag heller. Trots det kryllar det redan av träffar.
Vi finns på nätet redan från 4-5 års ålder
Sonen är 13 år och har 320 träffar i Google. Ena dottern är 10 år och har 59 träffar. Yngsta är 5 år och har endast två träffar. Det fanns ytterligare en träff tidigare som nu försvunnit. Anledningen till att dessa träffar finns är till stor del en effekt av att de är aktiva i olika idrottssammanhang, men även andra träffar finns. Man kan lätt hitta hur många mål de gjort i någon innebandymatch eller vilka resultat de gjort i friidrott. Och nu är jag inte helt emot detta, då jag själv är väldigt intresserad av statistik och brukar söka på olika resultat för att se hur vissa prestationer står sig i jämförelse med andra i samma ålder.
Min poäng är istället att redan i 4-5 årsåldern börjar våra barns namn poppa upp på nätet och deras digitala identitet börjar formas, utan att vi eller de valt det och att man bör vara medveten om det. De som publicerar information bör ibland fundera på om det är nödvändigt att publicera både för- och efternamn på t ex små barn. Vi som individer och framförallt som föräldrar bör bli mer medvetna.
Ibland kan jag nog tycka att idrottsklubbar slentrianmässigt publicerar alltför mycket information om våra barn i alltför unga år. Såhär skriver Datainspektionen om PUL och publicering på internet:
”En förening får bara publicera sitt medlemsregister öppet på Internet om det är förenligt med de ursprungliga ändamålen för vilka uppgifterna i medlemsregistret samlades in. Dessutom krävs att de enskilda medlemmarna har samtyckt till publiceringen. Datainspektionens erfarenhet är att många medlemmar inte vill att adresser och telefonnummer ska publiceras öppet på Internet. Datainspektionen rekommenderar därför föreningar som vill publicera medlemmars personuppgifter på Internet att de får ett godkännande från medlemmarna och/eller deras vårdnadshavare. Det finns ingen särskild bestämmelse i personuppgiftslagen som anger från vilken ålder unga personer själva kan samtycka till en behandling men Datainspektionen brukar ha 15 år som tumregel.”
Jag gissar att det slarvas en del med att inhämta samtycke från föräldrar och att föräldrar sällan funderar igenom vad de samtycker till. För de allra flesta är den här typen av information inget som helst problem, men man bör vara medveten om att nästa alla människor idag, redan från unga år, har en digital närvaro. Och att du förr eller senare kommer att bli googlad.
Andra som skrivit om detta är Emanuel Karlsten och Johannes Sundlo.
