mikrobloggar | Sociala medier

Twitter som redskap i journalistiken

Jag erkänner villigt att jag dissade Twitter rätt hårt när jag prövade tjänsten första gången. Jag hade svårt att se värdet i en massa personliga statusmeddelanden från folk jag inte hade någon relation till. Men jag gav Twitter en ny chans och såg rätt snart att jag hittade nätbekanta från bloggar som jag följer och att jag fick tips på bra länkar, nyttig feedback och roliga kontakter.

Dagens snackis bland sociala medier-frälsta är journalisten Sverker Brundins krönika i Computer Sweden, rubricerad ”Twitter – den nya porrkanalen?”. Brundin beklagar sig med rätta över porrspammare och att det i övrigt mest verkar finnas PR-konsulter på Twitter, hemska tanke. Nu borde det inte vara ett överhängande problem att många PR-proffs finns där eftersom man slipper direktmeddelanden från dem man inte själv följer. Med andra ord, vill du inte ha kontakt med en viss person, följ den inte. Får man en massa ”replies” från PR-byråer som man inte vill ha (vilket jag inte sett förekomma i någon nämnvärd utsträckning), då går det att blocka den personen. Läs gärna också Brit Stakstons kommentar kring ämnet.

Nackdelarna med Twitter är med andra ord hanterbara och istället kan vi titta på hur andra journalister säger att de använder Twitter. I USA uppger 47 procent av journalisterna i en studie att de använder Twitter som ett redskap i det journalistiska arbetet. Det är nästan lika stor andel som använder Wikipedia i arbetet (51 procent). I Cisions studie (pdf) har nästan varannan svensk journalist (46 procent) använt mikrobloggar och av dem som gjort det uppger drygt var tredje (34,8 procent) att de använt mikrobloggar för research. 15,9 procent har gjort det i syfte att få feedback från läsare, 14,0 procent för att knyta kontakter med källor eller intervjupersoner och 13,4 procent för att efterfrågat nyhetsuppslag.

Det finns alltså goda skäl för Brundin att stanna kvar på Twitter, ”trots” suspekta followers och PR-konsulter (jag vill ju tro att vi faktiskt tillför ett värde). Kika till exempel på hur IDG-kollegan Mats Brandon skickade ut en förfrågan tidigare idag. Förmodligen fick han något bra tips.

Kanske skulle en del av krönikan istället gått till att uppmana de ”cio:er, it-chefer, verksamhetsarkitekter, systemutvecklare och andra it-proffs” som Brundin vill ha kontakt med att ansluta till Twitter och börja följa honom. Det hade nog gett ett mer positivt resultat.

Elisabeth Höglund flippar ur, eller?

Om något verkar för bra för att vara sant så är det antagligen det. Dagens Twitter- och bloggsnackis är SVT och Let’s Dance-kändisen Elisabeth Höglunds totala urflippning på en biker på Stureplan i Stockholm. Hon smäller till killen i huvudet med en tidning och välter hans MC. Som av en händelse fångas allt av en ”medborgarjournalist” med mobilkamera.

Kommentarer av typen ”Men vad gör Elisabeth Höglund egentligen?” poppar snabbt upp på Twitter. Flera blogginlägg och kommentarer kommer också upp på Bloggy.

När vi har tillgång till olika kanaler för att supersnabbt publicera våra åsikter så är det lätt att låta sig luras. En retweet på Twitter går på ett ögonblick. Men antagligen är det som Kristofer Björkman skriver i sitt andra blogginlägg om videon, att detta i själva verket är en viral kampanj från ett försäkringsbolag.

Så på ett plan är kampanjen redan lyckad (om vi nu antar att det är en kampanj). Vi kollar videon och det snackas om den överallt på nätet på ett sätt som vi aldrig skulle prata om försäkringar. Men det är en hårfin gräns mellan att luras på ett kul sätt och luras så att folk känner sig dumma. En del kanske tycker att det är lite pinsamt att ha gått på historien och bloggat och twittrat om det. Ett ”bra” exempel på ett företag som jag anser gick över gränsen var när SlideShare lurade användare att en av deras presentationer plötsligt hade fått tusentals visningar. Folk twittrade och bloggade som galningar innan de insåg att det var, just det, 1 april. Istället för PowerPoint-stjärnor var det bara – lurade.

Uppdaterad: Jag kanske bör tillägga att jag tyckte videon var sjukt kul.

Uppdaterad 2: Elisabeth Höglund bekräftar i Resumé att videon är fejk.

Uppdaterad 3: Det var If, som var avsändaren. Så, nu är jag nog klar med den här historien…

Twitter är tydligen på dekis

Realtid.se skriver i en beundransvärt skarpsint analys den 16 april att kändisarna spolar Twitter.

”Trendfenomenet Twitter har stött på patrull. Realtid.se har koll på vilka kändisar som överger twittrandet. Upp som sol och ner som pannkaka? Ja, kanske för nu börjar flera av landets trendkänsligare medborgare tröttna på modeflugan Twitter.”

Man undrar vilken research som har föregått denna begåvade slutsats, särskilt då hela Twitter-världen just den 16 april gick och väntade på om Ashton Kutcher skulle lyckas slå CNN i kampen om att bli först med en miljon vänner på Twitter (Kutcher vann). Dagen efter började Oprah Winfrey twittra och har över helgen samlat 380 000 följeslagare. Ja, om Henrik Schyffert slutat twittra då är det ju tveklöst så att kändisarna överger Twitter.

Samma sluga logik har tidigare tillämpats på bloggen, då till exempel någon journalist slutat blogga, ja då utropades bloggens snara död och utrotning. Så funkar det förstås inte.

För er som av ovanstående inte överbevisats om kändisarnas fortsatta tillströmning till Twitter rekommenderas en titt på artisten Sofia Talvik som idag berättar om ett gratis remixalbum för Twitter-användare. Så ska en mikroblogg användas.

Dagens Twitter-citat

Det här var riktigt kul. I dagens Computer Sweden (på papper) utfrågas fyra personer om de twittrar? På analysföretaget Exido har man tydligen dragit ner på twittrandet. Det var mer i slutet av 90-talet. Väldigt framsynt med tanke på att Twitter lanserades 2006.

En bonuslänk: I februari lanserade Exido en blogg, men man gör inte URL:en länkbar på sin egen hemsida. Dessutom svarar en it-jurist från Magnusson Advokatbyrå på Computer Swedens fråga såhär:

”Nej. Förstår inte överhuvudtaget folks intresse av att göra intrång i sin egen eller andras integritet”.

Uppdaterad: Nu även online.

Twitter är inte en arg mobb

Christer Berg är trendspanare och omvärldsanalyiker. Idag skriver han en krönika om mikrobloggar på nätpublikationen DagensPS där han beskriver med vilken kraft som Twitter växer fram och den påverkan det har på företag och politiska partier. Det är som han skriver att PR-byråer och företag i USA ”har vaknat” och bevakar mikrobloggar för dess inflytande på varumärkens anseende, även om jag tror han undervärderar de svenska PR-byråernas kunskaper om sociala medier. Är det några konsulter som varit ute och missionerat om sociala medier de senaste åren så är det väl PR-konsulterna?

Men sedan faller Berg in i den vanliga tröttsamma fällan när det gäller nätmedier, dvs att fokusera på de negativa aspekterna på det faktum att konsumenterna nu fått möjlighet att uttrycka sina åsikter på nätet.

”Runt hörnet väntar synkroniserade Twitter-mobbar som kan komma att slå till varsomhelst, närsomhelst och på hur kort tid som helst.”

Visst är det sant att ett varumärke på nolltid kan utsättas för stora negativa påfrestningar, se bara på den Twitter-storm som drabbade Motrin i USA. Men att kalla Twitter för en ”makromobb” speglar inte tillnärmelsevis den diskussion som pågår därute. En snabb koll på mitt Twitter-flöde just nu består till övervägande delen av rapporter från Guldäggs-galan uppblandat med lite allmänna konversationer och tips på nyheter. Inte en negativ kommentar så långt ögat når.

När en storm kring ett företag eller organisation uppstår på Twitter så finns det ofta, men inte alltid, en anledning till det och skillnaden mot hur det såg ut innan Twitter fanns var att åsikterna redan existerade men att de inte spreds lika lätt mellan människor. Jag skulle vilja gissa att en överväldigande majoritet av det som twittras handlar om positiva, alldagliga, harmlösa saker och att de negativa åsikterna är i klar minoritet. Dock finns det, precis som Berg påpekar, tillfällen när det brakar löst på ett sätt som man sällan skådat tidigare och då finns det en otrolig kraft i Twitter, på gott och ont. Självklart ska varje företag värt namnet bevaka vad som sägs på Twitter, men någon rasande mobb redo för ”uppvigling” kommer troligen inte att hitta. Däremot en och annan småtrevlig konversation.