[Uppdaterad] Den 30 augusti 2012 spelar Coldplay på Stadion i Stockholm. Trycket på biljetter till konserten kommer vara enormt och det faktum att efterfrågan vida överstiger tillgången kan bandet utnyttja, bland annat genom samarbeten med olika varumärken. De som innehar ett American Express-kort har fått möjlighet att köpa förköpsbiljetter ett par dagar (10-12 dec) före det officiella biljettsläppet som är i morgon den 13 december.
Ett annat sätt att få ”gå före i kön” och köpa biljetter före alla andra var att köpa ett Plus-abonnemang hos Aftonbladet. Då skulle man via en speciell länk på Ticnet.se och med en kod, kunna köpa 2 biljetter med start i morse kl 9.00. Totalt tror jag 2900 biljetter var vikta för Plus-medlemmarna.
Ett givet beslut för de Coldplay-fans som är måna om att säkra en biljett, då det endast kostar 1 krona att bli medlem (första månaden, därefter 29 kr/månad). Därför laddade jag för att knipa två av de åtråvärda biljetterna. Jag loggade in kl 9.00 och fick tag på två biljetter och klickade mig sedan vidare för att betala. Döm om min förvåning när, trots bilder på både Visa och MasterCard, det endast gick att välja betalning med American Express. Ingenstans i Aftonbladets information har man berättat om att man tvungen att ha ett American Express för att kunna utnyttja förköpsmöjligheten (att köpa Plus var alltså ingen vits eftersom det gått att få biljetter via Amex i tre dagar redan).
Min besvikelse var förstås stor när jag insåg att jag gått på en marknadsföringsploj och måste kämpa med alla andra om biljetter i morgon istället. Detta minskar mitt redan i princip obefintliga förtroende för Aftonbladet, som verkar tro att deras kunder är fårskallar. Visst kan detta vara ett rent misstag men när det gäller kvällspressen är jag mer beredd att fälla än att fria. Titta på valfri artikel-puff på Aftonbladet.se och fundera på hur mycket täckning den egentligen har för det som sedan står i artikeln. Det mesta handlar om att inte berätta hela sanningen, eller tillräckligt lite för att tvinga läsaren att klicka på artikeln, varpå denne sedan får veta att ”stjärnan som anhållits” är någon halvkänd fotbollsspelare i belgiska andradivisionen.
Här är bara ett exempel på vad jag menar. Följande teaser hade Aftonbladet för några dagar sedan för en artikel, som handlade om vilka fotbollsproffs som förväntades säljas i januari. Bilden visar Zlatan Ibrahimović (allt går att sälja med en bild på Zlatan), Manchester Uniteds Nemanja Vidić och Manchester Citys Carlos Tévez.
Artikeln handlade sedan om ett spelbolags odds på vilka spelare som det var troligast skulle säljas. Oddsen för att Zlatan och Vidić skulle säljas var i princip obefintliga så beslutet att ta med bilder på dem i puffen är bara taget för att locka till klick. ”Va, är Vidić till salu?” tänker vi och måste kolla om det är sant. Det gick inte ens att spela på att Zlatan skulle stanna i Milan, vilket visar att spelbolaget är säkra på att han kommer att stanna.
För varje hårddragen rubrik, för varje felaktig löpsedel, för varje marknadsföringsaktivitet som utelämnar avgörande information minskar förtroendet för Aftonbladet och tidningen tar ett steg längre bort från journalistiken. Enligt boken The Elements of Journalism finns det 9 element som journalister bör uppfylla, där det första är: Journalistens första förpliktelse är mot sanningen. Frågan är hur länge vi läsare tänker fortsätta att belöna (genom att köpa och klicka på) medier som driver med oss istället för att säkra existensen för de medier som faktiskt fortfarande anstränger sig för att leverera journalistik?
Om jag kommer få några biljetter till Coldplay? Vem vet, jag brukar ha tur…
Uppdatering: Jag provar att boka biljett en gång till, ca två timmar senare och se, nu går det plötsligt att betala med Internet-bank. Så jag får göra en halv pudel till Aftonbladet, men tyvärr är det inga bra biljetter kvar. De bra biljetter jag inte kunde betala i morse är förstås borta. Men nu ska jag iallafall gå på konsert med Coldplay. Igen!